Det har varit mycket nu. Många stunder som av ibland tacksamhet och ibland andra känslor, får tårarna att tränga på.

Jag är så himla trött.

Så fort jag blir känslosam i någon situation så rusar pulsen. Jag blir varm, snurrig huvudet och blodet rusar i kroppen.

Det kommer så plötsligt. Som en attack.

Jag känner mej så skör. Ingen motståndskraft alls. Känner mej bortvald, övergiven och dålig.

Kan jag göra någonting rätt? Räcker jag till? Duger jag som jag är?

Givetvis vet jag svaret på dessa frågor, men i dessa stunder när jag bara önskar att få hjälp med att lyfta på locket till min inre stress (klarar det inte själv vad det verkar, skruvar snarast fast det lite hårdare…) så känns allting så skrämmande.

Var är min vanliga trygghet? Varför är jag så känslig och tar åt mej av allt vad andra gör/säger, trots att det ens knappt har med mej att göra?

IMG_4503

Jag längtar efter mitt vanliga jag.

signatureÅsa Enqvist, wellnesscoach