Här inne är det tyst minsann. Inte på flera månader har jag fått ur mej något alls. Mina tankar formulerar ofta saker jag vill skriva ner, men sedan händer ingenting. Jag orkar inte.

Dom snart två senaste åren har jag varit till läkare massvis med gånger. Jag som aldrig annars har behov av läkare, har nu suttit på britsen och suckat över diverse åkommor. Alltid fysiska åkommor, såsom trötthet, muskelsvaghet, magproblem, huvudvärk, mera trötthet, obefintlig stesstålighet, ont i kroppen osv.

Detta har sakta med säkert accelererat senaste halvåret ungefär. Jag har blivit tröttare, inte klarat att nyttja min kropp fysiskt, gått upp ännu mera i vikt. Känslan när allt detta bara sker, och läkarna står och säger att jag ska sluta pallra, jag är ju frisk. För alla prover jag tagit visar samma sak, jag är kärnfrisk.

En läkare skickade till och med hem ett papper där han skrev att jag inte behöver komma in igen, jag är ju frisk.

Ok.

Detta har pågått utan att jag riktigt fattat vad som händer.

Tills en dag i slutet av maj när jag jobbade på ett av vikariaten jag hade. Mitt från ingenstans började jag gråta, och kunde inte sluta. Jag stod på jobb, totalt handfallen att kunna utföra mina arbetsuppgifter, och grät. Över vad har jag ingen aning, men där och då var det något som fick bägaren att rinna över. Jag orkade inte längre stå emot allt vad kroppen försökt säga mej under lång tid.

PANG. Där kom väggen. En läkare såg mej, såg vad som händer, frågade hur jag mår.

Jag har fått lära mej att denna väggen kan komma på olika sätt. Det behöver inte vara att man har ett stressigt jobb och för mycket arbetsuppgifter. Det kan också vara den mentala påfrestningen över det motsatta.

Efter denna majdag har livet varit som ett sävligt saktaflygande moln. Jag känner mej helt innesluten i detta moln. Hjärnan är dimmig, tankarna är dimmiga, och framförallt orden är dimmiga. Jag glömmer bort vad jag lovar, tappar ord när jag pratar, och kan inte hålla en tanke i huvudet längre än en blinkning.

Rent fysiskt är jag ett vrak. Jag orkar inte träna, jag går upp i vikt och mår allmänt uselt rent fysiskt.

Jag har ett superfint sommarjobb på en resturang. Många timmar om dagen och stundtals superstressigt. Jag biter ihop och försöker hålla tankarna på plats, för att totaldäcka när jag kommer hem. Just nu är jobbet det enda jag orkar med, all övrig aktivitet är nästans på noll.

Jag orkar inte ringa någon, inte svara på sms. Mailen ger mej ångest.

Mental stress alltså. Vilket elände. Jag drömmer om att få åka till Indien och komma ifatt med mej själv, att få tid att hitta rätt fokus, vad som är viktigt i livet. Jag drömmer om att alla krav från mej själv och från omgivningen skulle ställa sej på ett led, så jag kunde knuffa dom nedför plankan allihop. Ett och ett, ner till hajarna.

Jag vet att detta kommer att gå över. Bara jag ger mej själv tid. Jag vet att jag kommer att hitta min fysiska styrka igen, och den mentala.

Jag är så otroligt glad för det nätverk jag har. För min trygga familj, för alla vänner som finns kvar fast jag just nu inte orkar höra av mej. Jag tänker att det kommer att komma lösningar på det som tynger mej, allt ordnar sej.

Jag ska bara klättra upp ur den här jävla gropen först.

IMG_8757

signatureÅsa Enqvist, wellnesscoach