Under hösten var det som ni minns sjuksköterskestrejk på Åland. Det strejkades för att lönerna är för låga, för att man måste jobba OB för att få en rimlig lön.

Vården blev lidande, kvinnor fick åka till bland annat Sverige eller Åbo för att föda (KRIS!!) och det var en osämja utan dess lika i sociala medier. Strejken engagerade verkligen.
Vilket ju är fantastiskt, att folk kämpade för det dom tror på!
Denna strejken slutade ju också med att syrrorna fick högre lön, precis som dom önskade, och alltet går vidare.

Nu är det nästa kris på G, men intressant nog så är det ingen kamp eller strid i sociala medier. Skärgårdstrafiken har sålts ut till ett Estninskt företag, och ingen bryr sej.

Jag flyttade till skärgården för 8 år sedan. Alldeles på ett bananskal, inte hade jag någonsin tänkt mej bo på en ö med 80 bofasta. Men så kom livet emellan, och här är jag.
På dessa 8 år har vi totalrenoverat ett hus som kommer från min mans familj, gift oss, fått två barn. Vi har skapat ett liv här.

När jag träffade min man så var han yrkesmilitär i Dragsvik, Ekenäs. Men saker och ting gick undan, och när första barnet aviserade att hon var på gång, flyttade han hem och fick jobb på skärgårdsfärjorna. Detta var ett attraktivt jobb, med gott rykte.
På dessa 8 år har det gått helt åt andra hållet. Missnöjet är stort på färjorna, personalen mår dåligt, osäkerheten är enorm. Mobbing sker öppet och görs ingenting åt.

Nåja. Mannen har fast tjänst, och det har hittills känts som en trygghet. För i vår familj är det så att mannen är familjeförsörjare. Det finns inga jobb åt mej. Jag gör allt jag kan och jobbar överallt med det mesta, men inte får jag ihop en månadslön. Så vår livlina är mannens ”trygga jobb”

Som ni nu då vet så är hela skärgårdsflottan utsåld, till esterna. Jobben är i gungning, ingen vet vad som händer. Det enda vi vet att det är sparken, eller en lönesäkning som ryktas vara upp till 40%. Denna ekvation kan dom flesta räkna ut. En familjeförsörjare kan inte gå ner 40% i lön, vi går i konkurs.

Vi har redan börjat titta runt, vad finns det för möjligheter på andra ställen för oss? Var kan vi få jobb, var kan vi få företaget Livet&familjen att gå runt? Det tråkiga med att ha satsat sina pengar på ett hus här ute, är att det inte är värt något. Vi kan aldrig sälja vårt hus, aldrig få igen pengarna. Så vart vi än flyttar tar vi vårt banklån med oss.

Men vi trivs ju här. Vårt hus är inte bara ett hus, det är vårt hem. Det är här vi hade tänkt uppfostra våra barn. Det är vi som är framtiden, vi unga i skärgården. Det är våra barn som får skolan att fungera, dagiset. Det är vi unga som driver kommunen framåt, som ser till att det kommer flera innevånare (barn). Vi tillsammans med övriga grupper är dom som handlar i butikerna, bygger hus så det ramlar in räkningar, så att posten har något att göra här ute. Det är vi alla tillsammans som håller skärgården levande.

Alla är ense om att vi vill ha en levande skärgården, men det är vi som är den levande skärgården. Utan oss blir det öde, tomt. Om alla våra jobb och inkomstmöjligheter tas ifrån oss kan vi inte stanna, vi kan inte låta våra barn gå i skola här, vi kan inte betala skatt här.

Inte helt osökt tänker jag på sjukhusstrejken. Dom fick som dom ville, högre lön. Hur kommer det sej att inte landskapsregeringen satte stopp där, varför såldes inte den verksamheten ut? Jag är övertygad om att det finns massor av utbildade ester som mer än gärna hade jobbat för den lön dom hade. Hur kan man göra sådan otrolig skillnad på folk och folk? Sjuksyrrorna viftade med sina lönelappar, och klagade på den låga lönen. Ni skulle tacka er arbetsgivare om ni visste vad andra grupper under samma arbetsgivare har. Men medans endel fick mera får andra snart 40% mindre…
Missförstå mej inte, detta har ingenting att göra om vad en sjukskötare är värd för lön, det handlar om vad vi i skärgården är värda.

Det är för mej helt ogreppbart, och gör mej illamående.

Alla vill åka till sin mysiga sommarstuga i skärgården. Man vill kunna handla glass och kanske nån liter mjölk i butiken, och man vill få sjukvård i samma stund som man spikat sej i fingret när man byggde nya utedasset. Vi ska finnas här, vi ska ställa upp. Färjorna ska köra extarturer för er som vill komma hit soliga dagar, men vi som bor här även i regn för nöja oss med mindre och mindre.

Så sälj ut skärgårdstrafiken, sälj ut hela skärgården. Men var konsekventa. Gör detsamma med allt som kostar för mycket. Vi är nämligen en lika viktig del av Åland som alla andra. 

Det är inte muntert, att sia framåt om våran framtid. Utan innevånare, ingen skärgård.

Är det verkligen det som ni vill?

 

PS. Jag älskar sjukvården på Åland, men den är tacksam just nu att jämföra med.

IMG_0340

 

 

 

signatureÅsa Enqvist, wellnesscoach