Kvinnor och hormoner, det är ju ett tacksamt ämne att skämta om. PMSmonster och klimakteriekärring, ”hon har mens” och så vidare. Och faktiskt, hormonerna påverkar så himla mycket.
Jag skriver detta för att kanske det finns flera som har samma gissel? Kanske finns det någon som kan ge tips?

När jag var tillsammans med mitt ex för många år sedan, fick jag bekräftat att jag överproducerar testosteron, manligt könshormon. Detta visade sej i första hand på att jag inte kunde bli gravid (thank god såhär i efterhand), men såhär långt efteråt så ser jag ju flera biverkningar.
Jag gick upp i vikt, svettades (speciellt under armarna), extra hårväxt och lätt att bygga muskler. Inte särskilt kul något av det (förutom musklerna, hehe).

Får att få ordning på detta fick jag börja äta östrogen, detta skulle jämna ut balansen i kroppen. Och det gjorde det. Flera problem försvann, men andra tillkom. Att proppa i sej östrogen är inte heller så festligt. Dessutom är jag mycket tveksam till att äta hormoner, och använder därför inga hormonella preventivmedel heller. I mitt tycke har det varit för många proppar både här och där (inte på mej nej!) som har berott på p-piller.

Så detta slutade jag med efter något år, och i precis den vevan träffade jag Mr. Härligt nog så förklarade jag för han precis det läkarna hade sagt åt mej, att jag kan inte bli gravid utan att genomgå någon hormonbehandling. Detta visade sej inte alls stämma. Eller rättare sagt; hormonbalansen var uppenbarligen på grej dom närmsta månaderna efter att jag slutat med p-pillren. Tjohej och hå, 2,5 månader in i förhållandet blev det en lite bebis till :)

Under graviditeten hade jag jobbigt med hormoner, men knappast testosteron, hehe. Och efter att S var född mådde jag bra, och kände tydligt av att det var balans i kroppen. Jag gick ganska snabbt ner gravidkilona, var pigg. Och i den vevan blev det en bebis till.

Samma procedur, långt efter att lilla S föddes hade jag ordning på hormonerna, jag gick ner mina gravidkilon och nådde till och med efter sista graviditeten en lägsta vikt sedan tonåren.

Men vad händer? Jomen givetvis kommer testosteronet i kapp. Det tog faktiskt rätt länge, ännu när hon var över året kändes det bra. Men efter det har det sakta mak kommit. Går upp i vikt trots en oerhörd kontroll på kost, musklig, mycket finnar (ännu en sak ja…), svettig.

Så jäkla ruttet. Och vilket dilemma. Skulle vi vilja ha flera barn nu, måste jag antagligen äta p-piller ett år eller så får att få balans, för att sedan sluta så jag kunde bli gravid (tar alldeles för länge, börjar bli gammal, hehe). Men vad ska jag göra?

Jag är sjukt trött på att ha nyllet fullt med hormonfinnar, värre än när jag var fjortis. Det är tråkigt att gå upp i vikt fast jag är aktiv och tränar hårt, och jag hatar att det stinker svett från armhålorna!!

JÄVLA SKIT.

Jag antar att det finns någon hormonell lösning på detta, hormonspiral, piller eller något sådant. Men jag vill inte, tycker nackdelarna verkar överväga. Hellre tjock än blodpropp liksom.

Så, här kommer ni in. Har ni upplevt samma? hur gjorde ni? Finns det något magiskt naturpiller? Försvinner skiten om man tar bort livmodern (okej, inte ett alternativ…)?

Ni förstår att jag tycker hormoner är ett eländes elände. Usch och fy.

Bild 2014-07-19 kl. 11.38 #2

signatureÅsa Enqvist, wellnesscoach