Min regelbundna träning som gick så otroligt bra under hösten är som bortblåst. Jag har inte lust, energi eller fokus för att få till något annat än nått ströpass här och där. Detta känns i kroppen. när jag tappar träningen lägger jag min energi på annat, nämligen att äta. Jag kan detta beteende, vet att det blir så, ändå lyckas jag inte undvika fällan.
Otroligt jobbigt. Inte nog med att kroppen känns slapp och nyttolös, den blir dessutom rundare än vanligt.

Varför det blir såhär vet jag inte. När jag tänker tillbaka till förra hösten så var det likadant. Det var november hur länge som helst, grått och tråkigt, vilket för första gången någonsin märktes på mitt mående. Jag tappade den yttersta gnistan då, och precis där är jag nu också. Mår lite halvrisigt, men orkar liksom inte göra något åt det.

Det handlar inte om att jag mår dåligt i livet, utan bara en känsla inombords. Kan det vara mörkret som påverkar?

Jag saknar att ha lust och energi. Jag vill träna, jag vill springa och lyfta tungt. Jag vet ju att jag kan. Jag vill inte ha en dålig kosthållning, jag vet ju att jag kan det också.

En liten del i den senaste veckornas halvtaskiga mående är att jag jobbat endel natt. Jag blir otroligt påverkad av att vara uppe nattetid, på ett otrevligt sätt. synd, för annars gillar jag nattjobbet, det passar mej. Att i lugn och ro tassa på och jobba i min egen takt (rätt långsamt I must say när det är natt).

Igår anmälde jag mej och tre vänner till tjejmilen. Vi sprang tillsammans senaste loppet också. Jag hade inte springtränat på ett år (sen förra tjejmilen), och tog mej med nöd och näppe runt. Jag vill göra bättre ifrån mej!
Det handlar inte om prestation, utan mitt egna välmående när jag vet att jag kämpat för någonting.

Klockan är nu 02.22, och jag har dryga 5 timmar kvar av jobbpasset. Dom tyngsta av alla. Från kl 04 till 07 är det rejält segt… Jag håller mej vaken med massvis med örtdryck, orimligt många muggar faktiskt :)

Ofta när jag känner mej lite nere en tid så tänker jag att det borde hända något skojjigt i livet. Nu gör det ju faktiskt det, rätt mycket faktiskt (skepparbal, Malmöresan, Helsingforsresan…), men nu tänker jag mera vardagliga ting. Vi har pratat om att bo på Svalbard en längre period, kanske ett år. Senaste påhitter är att Mr vill ha en Shetlandsponny (alltså, haha!) och alla våre ideér strandar på logistiken. Vem ska hyra vårt hus ett år?

IMG_6778

signatureÅsa Enqvist, wellnesscoach