När jag träffade min första riktiga pojkvän var jag 18 år. Jag sommarjobbade på Ålandsbagarn, och så gjorde han. Tusen resor senare blev vi ett par och livet lekte.
Förhållandet höll i fyra år, med en välbehövlig paus i mitten och ett avslut som kom ett år försent. Minst.

För med facit i hand var det inget bra förhållande för en kärlekstörstande tonåring. Eller alltså. Det var bra på många vis (jessus vad jag lärde om mej själv, och om livet under dessa år), men det var inte ett peppigt jag-älskar-dej-till-döden förhållande. Kan snarast vara så att denna kille inte kunde vara singel, och jag kom lämpligt när det krisade med tjejen, så hoppade han vidare till mej liksom.

Men nu ska jag inte vara så, vi gjorde mycket roligt, riktigt mycket. Men det var också ett kontrollerande förhållande. Jag fattade det inte då, men i efterhand (eller, denna insikt kom i tvåårspausen) kan jag se att jag offrade mycket, speciellt relationen med mina vänner, för hans skull. Jag minns att jag inte fick träffa dom, och accepterade det. Jag var ju kär!

…bland annat tackade jag nej till ett fint jobb i Oslo, för att han inte ville komma med. Behöver jag säga att jag grämer mej? Varför for jag inte ändå?

Den första krisen kom när jag insåg att han endast ville festa runt med vänner, gärna med massvis med tjejer, och brydde sej inte om jag inte kunde vara med. Vid något tillfälle fick jag nog, tog mitt pick och pack och drog till mina föräldrar.
Och där och då hamnade jag i en ny situation, och också han. Han blev lämnad, jag var den som lämnade. Han la efter detta mången kraft på att få tillbaka mej, löften om förändringar och ja, ni fattar.
Fortfarande kär (how can that be?) tog jag tillbaka honom, vi flyttade till större boende och livet gick vidare. Men med en skillnad. Jag var inte längre en underdog. I pausen hade jag hittat mej själv, hittat kraften att stå upp för det jag tycker, att lita på mina egna beslut.

Detta ledde till nya regler, och jag minns än hans ord, ”du har blivit så hård och kall”. Helt enkelt för att jag vågade vara mej själv.

Nå, för att komma till saken, sist och slutligen var det inte så mycket som ändrades, förutom jag då. Så efter ytterligare två år fick jag nog än en gång. Jag packade ut denna pojkvän när han inte var hemma, messade att sakerna fanns att hämta, och så var det över.

Inga tårar från min sida (jodå, men endast i frustration över märkligt beteende) utan endast en stor lättnad. Mitt i allt, 23 år gammal, insåg jag att världen låg för mina fötter!

Jag gjorde allt, helatiden, som innebar livsnjutning. Började träna, resa, träffa vilka vänner jag ville, när jag ville.

Och nu (ni som orkat läsa hit) kommer jag till poängen, haha! Under denna perioden var både jag och vännen J singlar. Det innebar otaliga krogbesök, och minst lika många förfester. När jag hör musik från denna tiden så känner jag samma lyckorus i hela kroppen som då, låtar som står för frihet.

Så tänk er känslan när Mr DJ på kickoffen för några helgen sedan, drog igång en av dom! JÖSSES! Då blev det gas på dansgolvet! Dessutom minns jag alla orden, jag minns hur vi gastade samtidigt som vi dansade, jag minns vad vi hade för kläder… TACK MAGNUS FÖR PÅMINNELSEN! <3

Lena PH – Lena anthem

Denna kaxiga fantastiska kvinna är verkligen symbolen för den friheten jag upplevde under denna period!

Bjussar också på denna, som har samma ljuvliga känsla. Hejåhå vad det dansades till denna..

2,5 år levde jag singelliv DELUXE, innan drömmannen kom förbi, och här är jag nu. I hus med barn och hundar :)

signatureÅsa Enqvist, wellnesscoach